Fyra traditioner som varit vägledande för olika forskningsparadigm

Fyra traditioner som varit vägledande för olika forskningsparadigm:

Behaviorismen
Den amerikanska psykologen Burrhus Frederic Skinner (1904-1990) är en av de forskare som starkast har förknippats med behaviorismen.

Grunden för behaviorismen är den s.k. betingningsprincipen, d.v.s. att antaganden om lärande handlar om att förstärka önskvärda beteenden. Komplexa beteendemål delas upp i mindre delmål som lärs in stegvis och som systematiskt testas.

Kognitivismen
Den kognitiva revolutionen under 1950-talet utmanade den behavioristiska postitionen och hävdade att fokus inte enbart bör ligga på människors yttre beteenden utan också på hur vi bildar begrepp, löser problem och minns.

Kognitivismen kom att tillsammans med Jean Piagets (1896-1980) utvecklingspsykologi att bli viktiga utgångspunkter för forskning inom utbildning.

En viktig aspekt i Piagets teoribildning är tanken om att vårt inre inte är en spegel av omvärlden och verkligheten bygger på en aktiv konstruktion som sker genom våra erfarenheter. Ur Piagets tankar utvecklades Konstruktivismen.

Pragmatismen
Kognitivismen och kognitionsvetenskapen under 1970 och 1980 talet byggde mycket på neurovetenskap och datorn som metafor och fokuserade på den mentala representationen av yttervärlden och frågan ”vad händer i hjärnan när vi lär”.

Pragmatismen skiljer sig från detta genom sin anknytning till några filosofiska traditioner. Pragmatism kan sägas kännetecknas av fokus på handlingars och påståendes praktiska konsekvenser. Företrädare för pragmatismen var t.ex. John Dewey (1859-1952) och ur ett lärandeperspektiv är pragmatismens utgångspunkt hur kunskaper fungerar för människor i deras vardag. Relationen mellan individ, kultur och samhälle är enligt pragmatismen betydelsefull i all utbildning, liksom språket som medierande verktyg i all kunskapsbildning och undervisning. Även John Dewey (1859-1952) betonade språkets och kommunikationens betydelse för oss människor.

De sociokulturella perspektivet
Pragmatismen sammanstrålade med traditionen Det sociokulturella perspektivet på lärande som har sin grund i den ryska psykologen, pedagogen och filosofen Lev Vygotskij (1836-1934) och som i Sverige behandlats av Roger Säljö (f. 1948).

Här har begrepp som den närmast proximala utvecklingszonen kommit att användas för att förstå hur människor när de väl behärskar ett visst begrepp eller en viss färdighet, samtidigt är mycket nära att också behärska något nytt, det som ligger inom den proximala utvecklingszonen och som i den rådande situationen relativt lätt kan kan erövras med hjälp av instruktioner, förklaringar eller vägledning.

De sociokulturella perspektivet har en historisk koppling till forskningsansatsen fenomenografi, vilken undersöker och betonar individers kvalitativt olika sätt att lära sig och förstå, men utgör samtidigt en kritik och omorientering av fenomenografin genom att skifta fokus från inlärning till lärande.