Problem med relativa uttryck i ett målstyrt betygssystem

Den svenska grundskolan har under en lång tid varit målstyrd och det är många som gjort sig lustiga över hur man fram till 1990-talet kunde ha ett relativt betygssystem där det skulle finnas en viss andel av respektive betyg fördelat enligt normalfördelningskurvan.
Efter skolreformen 2011 införde man en ny sexgradig betygsskala med betygsstegen A–F. I linje med teorier om målstyrd utbildning har Skolverket fastställt kunskapskrav i de olika betygsstegen. Visserligen har Skolverket medgett att nuvarande rekommendationer är besvärliga att följa och att nya riktlinjer behövs.

I styrdokumenten finns fem övergripande förmågor beskrivna, analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, procedurförmåga och förmåga att hantera information.

Förmågan till analys och metakognition är viktiga egenskaper, men de måste ställas i relation till barnens ålder och 2018 gick också skolverket ut och meddelade att det skulle bli mer fokus på faktakunskaper.

Ett annat problem som inte tagits upp är att förmågorna för beskrivs med relativa termer. T.ex. är kriterierna för E-betyg ofta formulerade som;
Eleven har grundläggande kunskaper om…
medans kriterierna för C-betyg ofta lyder;
Eleven har goda kunskaper om…
och kriterierna för A-betyg
Eleven har mycket goda kunskaper om …

Det man inte har tänkt på att man här använder relativa uttryck för att formulera de målstyrda kunskapskraven.
Goda kunskaper i förhållande till vaddå? I förhållande till de andra eleverna… eller till läraren…eller till en elev i årskurs 9. Eller åk3?

Om elevernas samlade kunskaper om t.ex. historiska skeenden är obefintligt så kan ju den som har vissa kunskaper inom detta område anses ha goda kunskaper i förhållande till de övriga.

Jakob Svensson. Leg. Lärare.